Sanningens väg = Ensamhetens väg

Jag erkänner att titeln på detta inlägg var så pass lockande så att den i sig själv var anledning nog att vilja skriva något… utan att jag på förhand vet vad jag ska skriva om. Samtidigt var den å andra sidan en produkt av föregående upplevelser jag har haft, så titeln var inte gripen ur luften. Så nu återstår bara att försöka bringa ordning på orden. 🙂

Vägen som titeln syftar på är förstås ingen väg i fysisk bemärkelse, utan ett uttryck för ett val. Ett vägval. Måhända samma slags vägval som Jesus, Buddha och en lång rad andra människor har behövt göra då de upplevt världen som alltför falsk, därför att den varit alltför dominerad av egots alla möjliga och omöjliga uttrycksformer.

Ytterst kanske den språkliga uttrycksformen är den svåraste, den mest bedrägligt falska och vilseledande av dem alla. Ty, Sanningen är i själva verket så enkel, så okomplicerad, att det är först när orden ska till som problemen uppstår. Den är så enkel och alltid så närvarande att inte ens de mest upplysta förmår att förmedla den, vidröra den, utan att då och då referera till eller citera någon annan som kan te sig ännu mera upplyst eller åtminstone mera omtalad och därför mera känd än de själva. Eckhart Tolle gör det, Eli Jaxon-Bear och Gangaji gör det. Liksom Rupert Spira. Bara för att nämna några få av den stora mängd människor som i vårt tidevarv tillhör den upplysta skaran som försöker förmedla Sanningen. [1] Varför är det så?

Svaret på frågan heter sannolikt ensamhet. Ty, den som söker Sanningen kan inte göra annat än att bryta sig loss från det dominerande egot som råder i världen, det som primärt skymmer sikten för att komma till insikt om Sanningen. Det tillhör de första stegen i processen som sannolikt de flesta behöver gå igenom, och som obönhörligen leder till en medvetenhet om att ensamheten är nödvändig för insikten. I annat fall drunknar snart sökaren tillbaks in i sitt ego, inte minst triggad av omgivningens drunknade tillstånd.

Till det yttre kan ensamheten måhända framstå som, tolkas som, en slags social och/eller mental isolering, vilket kan väcka den ego-fixerade skräcken till liv i såväl sökaren själv som hos människor i hens omgivning. I själva verket är det fråga om en djupdykning ned i det mest centrala som förenar oss alla: Vem är jag?

Skräcken inför vad som kan framstå som isolering är dock bara av initial karaktär. Den försvinner snart nog i takt med att egot i allt högre grad transcenderas. Ändå kan uppenbarligen den nödvändiga ensamheten fortfarande utgöra ett problem — i varje fall om sökaren ämnar kommunicera något till andra om Sanningen. Trots att vederbörande har nått fram till det mest väsentliga hos oss allihop. Om det inte kommer till uttryck i potentiellt bedrägliga metaforer eller analogier, så blir det inte sällan i form av nämnda referenser eller citat. Som om det måste finnas något ”där ute” i de fysiska manifestationerna att förankra det sagda med, att skapa förståelse med… trots att vi alla redan vet.

Vi vet att våra sinnen är bedrägliga genom alla sina begränsningar. Synen är begränsad, hörseln är begränsad, lukt och smak är begränsade; det samma gäller känseln. Ändå låter vi oss duperas, låter oss tro att det vi ser, hör, luktar, smakar och känner utgör sanningen. Så till den grad duperas att hela vårt väsen kretsar kring dessa intryck. Vi somnar in i det vi har vant oss vid, det beroende egot som vi har konstruerat sedan barnsben och som yttrar sig i tankar, känslor och utsagor. Trots att vi vet att det är vårt falska illusoriska jag, att där finns något annat som vi inte får kläm på, inte kan sätta etiketter på och därför inte heller beskriva; och som inte låter sig duperas. Men som kan kräva stor känslighet, stor iakttagelseförmåga, ensamhet och närvaro.

Nämligen…?

Fotnoter

1. En av få som i mindre grad har ägnat sig åt det är Jiddu Krishnamurti, vars huvudintresse var Sanningen.