Det kan finnas något slitet över rubriken ”att älska sig själv” i ett så pass radikalt individualiserat tidevarv som vårt. Lätt hänt att föreställa sig någon som trivs väldigt bra framför spegeln för att vederbörande ska kunna betrakta föremålet för sin kärlek, det inbillade självreciproka objektet som tycks behövas för att blåsa något slags liv av betydelse i subjektet. Den sortens ytlig fixering är dock inte vad jag avser. Och jag avser inte heller att bli som besatt av sin egen personlighets olika attribut så som exempelvis social eller materiell status, ägodelar, förmågor, kunskaper, vanor, relationer, tycke och smak eller ideal. Nej, det jag avser är något mycket mer elementärt och essentiellt.
Jag har ägnat en hel del tid de senaste två åren åt självkännedom genom psykologiska typologier såsom Enneagram och Myers-Briggs Type Indicator, spirituella läror och självobservation och kan nog säga att det har hänt en hel del hos mig. Dock har jag, förmodligen likt en ganska övervägande stor majoritet av de flesta utövare av olika meditationsformer, återkommande svårigheter att nå fram till ett klart och fullständigt stilla medvetande — ett no-mind som vill dröja sig kvar mer än bara ett ögonblick. Ärligt talat, alltså, och jag menar då således inte hur jag helst vill att det ska vara utan hur det faktisk är. På sin höjd har jag fått korta glimtar av ett sådant tillstånd och har ”drabbats” av glädjerus många, många gånger på vägen dit — vilket inte är ett helt ovanligt fenomen, om jag har förstått det rätt, men som kom som en fullständig överraskning de första gångerna.
Efter att nu för första gången ha provat en egen variant av transcendental meditation — där jag använde ett tyst mantra under 15–20 minuter och snubblade på gränsen till att faktiskt upplösa mantrat och kände då att jag mådde väldigt, väldigt bra — kom det till mig som en efterverkande effekt en stund efter avslutad meditationssession: En plötslig tanke om att jag skulle välkomna, omfamna, ja, älska mina tankar i stället för att endast försöka acceptera att de kom och gick. Det låter kanske inte särskilt uppseendeväckande, men det jag avsåg var varje tanke — varenda en av dem, oavsett om de var associerade till positiva eller negativa känslor.
För faktum är att jag nog inte är särskilt ensam om att leva i en illusion, och har så gjort i hela mitt liv… eller i varje fall så länge jag kan minnas. Den illusionen går ut på att jag i egenskap av vaken sömngångare gör mig förvissad om att jag vet hurdan omgivningen är beskaffad. Att jag vet när något är bra eller när något är dåligt. Att jag vet när någon beter sig kärleksfullt eller illa mot mig. Sanningen är att det kan jag inte objektivt veta — jag kan bara veta vilka känslor som mina egna intryck av verkligheten kopplas ihop med i medvetandet. Att allt sker subjektivt inom mig.
Det fina i den kråksången är att jag då högst påtagligt och konkret insåg att Eli Jaxon-Bear har haft rätt de gånger jag har hört honom säga att inom de flesta av oss finns ett självhat. Det jag insåg var att det som har bidragit till — eller rentav utgjort — självhatet har varit min inställning till de negativa tankarna, vilket har bidragit till en kognitiv och emotionell dissonans, en störning inombords.
Du känner säkert också igen hur det är att grubbla över något eller någon och känna oerhört mycket när du gör det — inte sällan känslor med negativa förtecken så som exempelvis ilska, rädsla, ångest, avundsjuka, svartsjuka, avsky o.s.v.? Just så manifesterar sig självhatet har jag nu förstått! Där illusionen säger att det är ett föremål, en situation eller en person som åstadkommer sådana känslor hos mig, säger sanningen att så är inte fallet. Sanningen säger att det är tankarna om föremålet, situationen eller personen som åstadkommer dem — att alltihop är en medvetandeintern händelse. Konklusionen utifrån det kan därför inte bli annan än att en del av medvetandet hatar en annan del av medvetandet genom de negativa känslorna, och det är vad som skapar självhatets dissonans!
Genom att i stället på ett medvetet sätt välkomna, omfamna och faktiskt därigenom älska även de negativa tankarna — därför att de ju är en del av mig, oavsett vad de innehåller! — öppnas möjligheter för ett sinne som inte nedlastas av onödig ballast… vilket i sin tur verkar bidra till att jag över huvud taget fungerar bättre, såväl i ensamhet som i sällskap. Därutöver känns det som att sådana tankar har en tendens att transformeras med tiden, så att deras alltför uppblåsta dimensioner krymper… vilket kan leda till ett ännu mera fridfullt sinne i vardagen… och således vara ytterligare ett steg in på upplysningens bana. Kan således finnas goda skäl att fortsätta på detta spår!
Allt skrivet som ett ”färdmeddelande” från min resa i tillvaron… 🙂
Bli först med att kommentera