Den kortväxta kvinnan går snabbt fram till mig och ropar ett glatt hallå till mig med sin vietnamesiska brytning. ”Do you want to buy any fruit?”, säger hon medan hon pekar på en av sina två fruktkorgar som hänger från hennes axlar. Ångest. Det kliar över hela min kropp. Känslan av frånvaro som framkallats av mental utmattning, hade först växlat till irritation men nu landat i raseri.
För att inte skrika åt henne att fara åt skogen, som jag velat göra till hundratals vietnamesiska försäljare tidigare, halvspringer jag därifrån. Jag sätter mig vid floden för att lugna ner mig. Det går inte. Medan jag ser mig omkring inser jag att det inte finns något lugn att hitta inom flera kilometers räckvid. Mopederna kör emellanåt bakom mig och deras ihärdiga tutande hörs över de brummande motorerna och turisternas sorl. Nu vill jag istället för att skrika bara gråta. Jag släpper fram några snyftningar medan jag gömmer mitt ansikte i mina händer. Varför är jag så här? Varför kan jag inte vara lite mer som min flickvän. Jag tittar på henne medan hon sitter där jämte mig och smeker min axel tröstande. Hon är mycket extrovert och älskar att interagera med andra. Men till och med hon blir ibland överväldigad av alla intryck i Vietnam. Men inte var och varannan dag, som jag.
Mina tankar avbryts av en kvinna som glider fram till oss på sin lilla båt medan hon säger ”Go boat ride?”. Jag blundar och tar ett djupt andetag. Nej, jag tänker inte åka någon förbaskad båttur. Nu är jag förbannad igen. Jag ber min flickvän att ta mig tillbaka till hotellet. Hon är väldigt förlåtande med hur jag är, även om våra olikheter gör det väldigt svårt att förstå varandra.
Taxichauffören som kör oss tillbaka är på bra humör. När han inte pratar högljutt i telefonen eller tutar på sina medtrafikanter, sjunger han glatt. Typiskt. Just idag fick vi den enda sjungande chauffören i hela Hoi An. Irritationen gör det svårt att sitta stilla och jag ber en tyst bön om att allt oväsen ska få ett slut.
Hoi An är en liten stad i jämförelse med de andra städerna vi besökt under vår resa. Vår tre veckor långa backpackerresa ledde oss till Ho Chi Minh, Mui Ne, Da Lat, Nha Trang och nu slutligen Hoi An. Det jobbigaste är att gå längs gatorna när man ständigt måste ducka mellan den galna trafiken och försäljare. Hela tiden finns det något eller någon som kräver min uppmärksamhet. Detta leder mig oftast till ett avdomnat mentalt läge, där jag säger nej till alla försäljare och säger ja till min flickvän. I detta läge orkar jag inte värdera all information för att ta ställning. Jag kan inte handla på en marknad, det går inte. Min beslutsförmåga fungerar inte under stress. Hela tiden kommer det fram någon som vill ha vår reskassa. Om man inte passar sig blir man lurad eller så köper man något man egentligen inte ville ha. Därför säger jag automatiskt nej. I interaktionen orkar jag ibland inte lyssna. Många gånger har jag sagt ja till min flickvän utan att jag minns vad hon frågade mig. När man sedan lägger till osäkerheten av att resa i ett annat land blir det alltför ofta för mycket.
En gång när vi åkt buss hela natten försökte vi hitta en taxi till vårt hotell. Vi stod på gatan med alla våra väskor. Två killar tjatar på oss och tycker att vi ska åka med dom på deras mopeder till hotellet. Dom säger att det inte finns några taxibilar så här tidigt på morgonen. Trött efter resan försöker jag tänka men dom vägrar hålla tyst. Det slutar med att vi till sist hittar en taxibil och jag säger direkt ja till priset han nämner. Två gathörn senare hittar vi massor av lediga taxibilar och det är inte förrän vi kommer fram som jag inser vilket överpris jag hade gått med på.
Det är endast här på hotellrummet jag kan få ro. Här kan jag återhämta mig för att sedan våga mig ut igen. Men varför skulle jag som högkänslig inte åka iväg på resa och uppleva alla de fantastiska saker som jag upplevt. Så många minnen för livet har redan skapats. Sånt som jag kan se tillbaka på med glädje så länge jag lever. Varför skulle jag inte få uppleva detta? Bara för att jag är högkänslig så tänker jag inte låsa in mig i mitt hem för alltid.
Jag har lärt mig att ge mig själv utrymme att varva ner. Om jag bott tre dagar i en hektisk stad, så hjälper det att planera in några dagar på en lugnare plats där jag kan vila vid poolen eller njuta av naturen. Trots att jag vill hinna med så mycket som möjligt måste jag ibland tillåta mig själv att slöa bort en dag med en bok i handen. Det är ju trots allt semester.
Jag tänker inte låta min högkänslighet bestämma över mig och hålla mig borta från allt jag vill göra. Backpackerresa i Vietnam? Jorden runt resa via transibiriska järnvägen? Jobba ett år i Peru som engelskalärare med högljudda skolelever? Jajjemän, varför inte! Men först tror jag nog att jag ska åka hem och låsa in mig en stund med en god bok.
Bli först med att kommentera