Självkänslan är som ett nav i den mentala träningen – och i den personliga utvecklingen. Självkänsla handlar om mina tankar om mig själv och mitt värde. Vad har jag för tankar? Är de positiva eller är de negativa? Är de vänliga och omtänksamma – förstående och uppmuntrande? Eller är de ovänliga och nonchalanta – oförstående och nedvärderande? En känsla av lågt egenvärde är ganska vanligt och därför jagar många efter yttre attribut, som man tror eller hoppas ska höja det egna värdet.
Hos riktigt små barn är självkänslan inte bara utmärkt — den är självklar, den finns där så fort barnet börjar uppfatta sig själv och omvärlden. Så länge barnet får de grundläggande behoven tillgodosedda, utvecklar det kärlek till sig själv och andra – och en gränslös glädje. När barnet börjar krypa, gå och springa, är det stolt och visar glatt sina nya färdigheter. Om och om igen. Att alla andra barn visserligen utvecklas på samma sätt spelar ingen roll, barnet tvivlar inte på sig själv eller på någon annan. Barnet utvecklar mer och mer tillit till sin egen förmåga, det vill säga självförtroende.
Många barn börjar första klass med glädje och kanske lite pirr i magen. Själv älskade jag första klass och jag tyckte så mycket om min fröken, Britt. Jag fick en bästis som hette Anne-Lie och jag minns den tiden med värme – alla roliga lekar och allt bus vi gjorde tillsammans. Det var 70-tal och jag tillbringade mer tid i skolan än jag skulle och fick lite skäll för det. När jag var tolv år promenerade jag glatt till skolan en morgon; jag var så glad, solen sken och jag hade ny jeansjacka och nagellack. Jag kände mig så fin och såg fram emot skoldagen. När jag mötte de andra som anlänt före mig, vräkte en av pojkarna häftigt ur sig: Vad fan är du så jävla glad för? Det blev tyst, ingen sade någonting – tjejerna teg och tittade ner i golvet. Jag slocknade fullständigt och kände mig skamsen. Jag lärde mig att det inte bara är att vara glad så där utan vidare. Jag måste ha rätt anledning att vara glad och kanske tillåtelse från andra. Där fanns säkert någon annan som fick vara glad när hon eller han ville, utan att fråga om lov, men det gällde inte mig denna dagen.
Vi har alla varit med om otaliga situationer, särskilt under uppväxten, där omgivningen på något sätt förklarat eller antytt att vi var fel på något sätt. Och kanske sjönk successivt självkänslan som från början varit alldeles utmärkt. Jag tycker att exemplet ovan är bra för det visar hur små saker det kan handla om – petitesser – men vad gör de inte med oss? Vi börjar passa på oss själva och kollar av omgivningen noga: så att vi är rätt, gör på rätt sätt och för guds skull inte gör fel. Och vi kan därmed få dåligt självförtroende. Vi vågar inte testa att göra en massa saker, för om vi gör fel så känns det som en katastrof och känslan av egenvärde sjunker.
Den som varit mobbad under uppväxtåren har haft det särskilt tufft och har mer eller mindre varit utsatt för psykisk misshandel. Kanske även fysisk misshandel. Jag vågar knappt tänka på hur många som kanske lämnat det här livet eller börjat dricka, etc. på grund av psykisk misshandel. Ibland går det inte att hämta tillbaka det som gått förlorat.
Men många av oss har utvecklats till mer eller mindre trygga vuxna och vi känner tillit till oss själva – även om självkänslan eller självförtroendet kan svikta ibland fungerar vi på det stora hela bra. De som inte utvecklat en inre trygghet kommer däremot kämpa på olika sätt med sig själva och kanske hitta sätt att kompensera. Men egentligen är det ganska lätt att jobba med sig själv för att bli tryggare och starkare. Det är en viljesak – det handlar om att bestämma sig och att ta ett första steg. Jag är övertygad om att alla kan utvecklas om man verkligen vill.
Ibland möter vi ju tyvärr vuxna människor som kompenserar sin dåliga självkänsla genom att skada andra. Det kan handla om härskarbeteende; mobbing och självhävdelse i tron att den egna personen då framstår som bättre. Det gör den såklart inte i sådana fall – men det krävs en mycket god självkänsla och ett mycket gott självförtroende hos var och en av oss, för att tryggt avfärda ett sådant beteende. Men det behöver inte handla om en aktiv handling från den med härskarbeteende; att underlåta att bekräfta en annan är inte ovanligt som en följd av låg självkänsla.
Egentligen så har vi allt det där goda och värdefulla inom oss, det har vi alla. Det fanns ju där från början – så varför skulle det vara borta? Inte kastar man väl bort den goda självkänslan eller trampar och sparkar på sitt eget värde. Inte säger man till sig själv: Nu ska du ha en sak klart för dig, du är totalt värdelös och det har du alltid varit! Nej, man gör ju inte det. Under livets gång får vi ta emot en massa ”skräp” som kastas på oss av andra, sådant som egentligen är deras sak. Det kan exempelvis handla om en tung ryggsäck med alla tillkortakommanden i livet, som man på olika sätt agerar ut med stöd av jantelagen. ”Du ska inte tro att du är något bara för att”… Den ryggsäcken är inte din eller min börda. Vi har bara råkat komma i vägen under livets gång. Men vi kan borsta av oss allt det där skräpet och gå vidare – och stolt bära den goda självkänslan och det goda självförtroendet, som hela tiden har funnits djupt inom oss.
Vi ska försöka ha en attityd gentemot varandra som säger: Jag är okej och du är okej. Vi ska alltså varken förminska eller förstora en annan människas betydelse – eller vår egen betydelse för den delen. För det är så vi skapar goda relationer – och det gäller i precis alla sammanhang. Med en sådan attityd kan vi stödja varandra och dela med oss av egen framgång.
Malmö, i juni 2020
Helena Linnerborg
Personlig mental tränare
Bli först med att kommentera