Jag har läst boken Sensitiva barn (Egia förlag), av Prinsessan Märtha Louise och Elisabeth Nordeng. Jag hade inga speciella förväntningar, det var bara självklart att även denna bok om högkänslighet skulle läsas. Mina egna barn är vuxna nu och min barndom är avlägsen, men när jag läser i Sensitiva barn kommer otaliga minnen tillbaka. Författarnas samlade berättelser, beskrivningar och intervjuer lockar fram tydliga och klara bilder från min egen barndom. Jag känner igen mig i så mycket och när jag någon gång inte gör det, då minns jag något annat barn som stämmer överens med just den beskrivningen.
Sensitiva barn är precis vad föräldrar till högkänsliga barn behöver, men även andra vuxna som arbetar med barn på olika sätt. Och precis som i mitt eget fall kan boken likaväl läsas av högkänsliga vuxna som vill förstå sig själva som barn och den man nu är som vuxen. Redan efter de första sidorna tänkte jag; det här är boken vi verkligen behöver, den förklarar så bra för den oinvigde och den ger mig som har mer erfarenhet, bekräftelse på bekräftelse! Att bli bekräftad i att min egen barndom var som den skulle och kunde vara med de omständigheter jag hade — det känns helt enkelt väldigt bra. Men jag får också insikter som jag tror successivt kan hjälpa mig att läka de sår jag ådrog mig under uppväxten.
Det är en fantastisk tillgång att vara högkänslig. Men för ett barn eller en tonåring kan det också vara väldigt svårt att leva med den utgångspunkten, och jag vet att vi är många som bär på tunga minnen genom livet. Besvärliga situationer och obehagliga upplevelser som man inte kunde hantera på ett bra sätt, som kanske ledde till känslor av skam. Och jag tänker på min egen barndom – alla situationer då jag inte kunde komma till min rätt på grund av yttre omständigheter, eller på grund av okunskap hos de vuxna. Att man förr inte hade kunskap om det vi idag benämner högkänslighet är en självklar utgångspunkt och något som jag som vuxen måste förlåta. Men det fanns såklart sensitiva föräldrar som intuitivt förstod hur de skulle bemöta ett sensitivt barn. Och sensitiva vuxna som förstod att bemöta andra sensitiva vuxna på ett respektfullt sätt.
Med hjälp av bokens mycket direkta beskrivningar av olika situationer som barnet kan befinna sig i, från födseln till och med ungdomsåren, kan jag verkligen förstå mig själv som barn och tonåring. Och jag kan också bättre förstå de vuxna som fanns omkring mig. Men det är klart, att när ljuset kastas på vuxna människors ibland totala oförståelse för det sensitiva barnet, då har jag svårt att ta till mig det på ett bra sätt. Då är det är lätt att känna besvikelse, sorg eller ilska. Hur kan de – inte förstå – ett sensitivt barn?
Jag tycker att prinsessan Märtha Louise och Elisabeth Nordeng har gjort ett mycket bra arbete med denna bok. Sensitiva barn ger den kunskap om högkänsliga barn som vi alla bör ha. Den bidrar till en fördjupad förståelse, för hur barnet kan uppleva världen och hur det på olika sätt försöker hantera verkligheten utifrån sitt personlighetsdrag. Vi får förståelse för hur man som vuxen kan förhålla sig till barnet och hur vi bäst kan hjälpa det när det behöver stöd. En ovärderlig gåva till alla föräldrar som har högkänsliga barn och till de av oss högkänsliga vuxna, som verkligen vill förstå sitt inre barn och barndom. Ja, till alla som vill förstå. Möjligen kan boken också hjälpa oss till ett mer respektfullt bemötande, oss vuxna emellan. När vi får större inblick i hur tuffa uppväxtåren kan vara – bör det leda till en djup ödmjukhet.
Malmö i februari 2020
Helena Linnerborg,
Personlig mental tränare
Bli först med att kommentera