Jan och Gunnel har just ätit klart och samtalet har mynnat ut i en spänd tystnad, tycker Jan. Som om det fanns mer att säga. Till sist kan han inte motstå frestelsen:
— Förstår du vad det innebär?
— Att du tycker att det är okej att vara otrogen?
— Ja, men bortom det?
— …? Nej, vad finns att förstå bortom det?
— Att min kärlek är osjälvisk. Att jag vill att du ska vara lycklig, att du gör vad som känns bra för dig. Att jag inte vill vara en som bromsar dig… begränsar dig… bemästrar dig… Så länge som du inte väljer bort mig.
— Inte väljer bort dig? Det är det jag gör om jag är otrogen! Då väljer jag ju bort dig… känslomässigt.
— Gör du? Men om du kunde älska två personer, och ville ha det så… om det skulle göra dig lycklig? Varför skulle jag begränsa din lycka?
— Jag kan bara älska en man åt gången.
— Jasså? Har du provat att älska fler?
— Nej.
— Så hur vet du? Du har ju två barn… och två föräldrar… Kan du inte älska båda dem?
— … Varför är detta så viktigt för dig nu? Varför pratar vi om detta? Vill du själv vara otrogen?
— Nej. Jag förstår hur du tänker, men nej. Det har inte med judisk etik att göra. Jag har inget intresse av att vara otrogen bara för att jag godkänner att du är det. Jag förutsätter inte att andra fungerar som jag… Det handlar inte ens om otrohet, det handlar om lycka… att önska en annan människas lycka. Otrohet är endast ett exempel. Utöver det är det inte intressantare än något annat… Egentligen är det förbaskat ointressant…
— … Jaha, så hur vet jag att jag inte råkar välja bort dig? Om jag hade en älskare så är väl risken stor att jag råkar prioritera honom just när du vill ha min uppmärksamhet?
— … Det vet du inte. Det är ditt ansvar att hantera…
— Jaha, mitt ansvar?! … Får jag någon hjälp då? Skulle du säga till om du skulle känna dig förfördelad?
— Inte nödvändigtvis.
— Nähä?
— Nej. Förstår du inte mitt etiska dilemma?
— Inte direkt.
— Men om jag nu skulle säga något så innebär väl det att jag skulle göra just det jag försöker undvika att göra… det vill säga begränsa dig? Alltså kan jag inte säga till. Det kan inte bli annat än ditt ansvar att försöka balansera… Du har väl något slags etiskt gyroskop som kan vägleda dig?
— … Det låter så paradoxalt… och som ett stort ansvar som du lastar över på mig.
— Lastar över å lastar över… Hur kan det bli på annat sätt, om jag nu har… en altruistisk kärlek till dig?… Hm, ja, det blir kanske paradoxalt, men finns någon annan lösning? Ska jag försöka bli mera själviskt begränsande, bevakande… bli svartsjuk? Är det vad du vill? Inte för att jag kan… men är det vad du vill?
–… Då gäller detta även i andra situationer än bara otrohet?
–… Ja. Att känna sig bortvald är det värsta, det mest onda… Man kanske kan kalla det en fri kärlek under ansvar?
— Det låter ju helt absurt! Vi måste väl kunna prata om det de gånger som du känner dig bortvald?! Hur ska jag kunna veta…? Vi måste väl kunna kommunicera!
— Så du vill att jag ska begränsa dig?
— Det gör du ju i alla fall! Om jag ska gå runt och tänka på att jag inte råkar välja bort dig… Då begränsar du mig minst lika mycket som om du skulle säga något!
— Nej, det gör jag inte. Då är det du själv som gör det, helt och hållet uppe i ditt eget huvud.
— …
— …
— Vet du?
— Nej, vad?
— Vi borde inte ha det här samtalet. Vi borde inte prata om det här över huvud taget. Bara genom att vi gör det så har du gjort det du inte vill göra. Nu har du lyckats begränsa mig!
— … Nej, vi borde inte ha pratat om det här. Förlåt. Det var dumt av mig att ta upp det… Blir det ingen dessert?
Bli först med att kommentera