GÄSTKRÖNIKA. Sensibelt begåvade barn behöver få rätt stöd redan från början

Hur bemöter vi HSP-barn i dagens Sverige — inte minst med tanke alarmerande stora barngrupper inom förskolan, personal som ständigt börjar och slutar, och en utsatthet som kan drabba många? Barn av idag har relationer till allt fler människor i allt tidigare ålder jämfört med förr. Hur speglar vi dessa barn? Hur bemöter vi dem? Hur ger vi barn med ”ömtålig hud” mer tid för omsorg? Hinner vi ge barnen rätt verktyg som de så väl behöver, som t.ex. kunskap om gränssättning, för att själv inte duka under? Far de illa på livets väg på grund av bristande information och slimmade system?

Vi vet att barn som är födda med en sårbarhet och är s.k. orkidébarn behöver just mer tid, omsorg och omvårdnad — och helst lite extra sådan — för att kunna växa och må bra. Fast på samma gång har vi alldeles för stora barngrupper med hög ljudnivå och ett uppskruvat tempo enligt alarmerande rapporter. Det är av stor vikt att ta hand om alla barn, för vi bär med oss våra inre barn genom hela livet. Orkidébarn som inte får växa i sitt växthus med omvårdnad och kärlek, utan får stå ute i regn och rusk och frysa om själen, växer upp med ett trasigt inre barn.

Det är den frågan jag brukar ställa på mina föreläsningar kring vårt inre barn, som vi alla bär inom oss. Blir tidiga upplevelser från barndomen starkare med åren eller bleknar de i sin skrud? De flesta menar på, att upplevelserna blir starkare, svårare och tyngre med åren. Därmed är det av extra stor vikt att vi bemöter barnen som är ömtåliga med stor varsamhet och ömsinthet.

Jag brukar säga att man kan ställa tre frågor till HSP-barn:

Vad känner du?
Vad tänker du?
Vad behöver du?

Tre elementära frågor som är särskilt viktiga för just HSP-barn, som är både samvetsgranna och lätt blir bärare av andra barns känslor. Detta kan vara ett sätt att stärka deras inre kompass och egen jagstyrka. Ett sätt att stärka kärnan och kunna separera från andra barns kännande och tyckande då de lättare känslosmittas av andra.

Återhämtning är väl så viktigt för dessa barn — vilket nödvändigtvis inte behöver innebära att de behöver sova när de kommer hem från skolan. Men barn idag har stora krav på sig att socialisera och aktiviteternas omfattning har ökat pressen på både barn och föräldrar, som har mindre tid för att bara vara med varandra. HSP-barn behöver lugn och ro och extra återhämtning för att bearbeta alla upplevelser och intryck.

Att ge verktyg till HSP-barn redan när de är små kan vara viktigt för att hjälpa dem vidare i livet så att de kan blomstra och växa. Att lära dem andningstekniker, mindfulness och ge dem tid för återhämtning i lugnets tysta vrå. Lyfta av dem oro och tankar de bär på, för de bär gärna på klasskamraters sorger och bekymmer. Ge dem tid för balans med mat, dryck och sömn.

Att läka det inre barnet

Många vuxna bär på sår och kanske fortfarande är ovetandes om att de en gång föddes som ett HSP-barn, med en alldeles särskild sensibel begåvning. En känslotalang och med en sårbarhetsgen som kanske har varit namnlös genom livet. Det är kanske just källan till vårt inre barn som kan läka oss hela — vikten av att våga möta sitt eget inre barn.

Oftast är det i en kris som vi upptäcker våra inre barn. Ett sårat inre barn. Kanske ett barn som bär på både skuld, skam, ångest och oro. En vuxen människa med ett inre sårat barn som ännu inte hamnat i en befrielsefas och därmed inte funnit sin egen styrka eller kan vila bra i sig själv. Det kanske finns djupa bakomliggande sår av förnekelse och lidande, och för att hitta en läkningsprocess kan man arbeta i tre steg: igenkännande, acceptans och inkluderande.

Oftast sker detta just med läkning genom relationen till vårt inre barn av att livssituationen känns problematisk när livet haltar. Vi hamnar i skamtrassel. Vi behöver skakas om rejält och nästan krossas för att komma i kontakt med vår djupaste sårbarhet. Det är då vår överlevnadspersonlighet träder i full kraft med viljan att ge oss en ny plats att börja växa fram i. Vi planteras om till en ny stadig blomma som reser sig upp ur jordmånen på ett starkare vis.

Vi blir medvetna om vår sårbarhet i nära relationer och plötsligt blir små saker stora, kanske
har sådant som inte berörde oss tidigare plötsligt blivit betydelsefulla. Det kan vara en skämtsam kommentar eller en gest som triggar igång och väcker vreden till liv. Vreden som också är ett skydd för vår identitet och viktig för gränssättning och vårt eget värde.

Våra inre barn kan skrika av smärta för att i nästa fas lära sig att acceptera sårbarheten och smärtan samt välkomna barnets behov. Vi behöver skapa utrymme för barnets behov, skapa tillit och
trygghet. Vi ska inte förminska eller kritisera det inre barnet med att säga ”du är så himla känslig, sluta upp med att sura!” I stället bör du vara tillsammans med ditt inre barn och börja acceptera dina svagheter och grundbehovet av att vara hjälplös och beroende.

Den sista fasen handlar om att inkludera barnet dagligen, vilket är en ständigt pågående fas. Det innebär att leva i samklang och integrera ditt inre barn i din personlighet, för då känner barnet sig välkomnat och kan läka och växa sig stark och resa sig upp som en trygg vacker blomma som strålar och blomstrar igen.

Den fasen behöver tid på sig, det är inget man ska påskynda. Blomman ska vattnas och vårdas och få all omsorg och tid som den behöver, eftersom ditt inre barn har skadats och är både skört och ömtåligt behöver den få tid på sig att rota sig väl och bygga upp sina kronblad och stjälk igen. Den behöver få både färg och klorofyll och skådas med mjuka varma ögon.

Så blir du till sist ett Orkidébarn som får blomstra och vara det bästa av dig. Så omfamna din ömtålighet och skörhet och ditt inre barn med både värme och kärlek.