Den där ängsliga känslan som infinner sig om kvällen, den är svår att beskriva men när jag känner så, försöker jag dämpa den med allt möjligt. Tv, serier, dataspel, vad som helst för att slippa ifrån den. Men inget råder riktigt bot på den i det långa loppet. Många känner nog igen sig i känslan och jag tror den benämns som ensamhet. Jag har känt mig ensam, det förstår jag nu. Högkänslig som jag är behöver jag vila från alla intryck och ta igen mig. Men det betyder inte att jag vill vara ensam. Jag har en längtan att vara med någon men vi behöver inte nödvändigtvis prata med varandra. Bara vara, tillsammans.
I universum går vi som vilsna själar, förlorade i det enorma vakuum som håller oss i sär. Så rädda för att visa oss svaga, visa oss som mindre värda. Vi blåser upp våra identiteter till att visa den perfekta fasaden. Men det vi inte förstår är att vi alla hör ihop. Det är först när jag möter en människa där allting bara stämmer på något magiskt vis, som jag ser det. Ibland varar stunden i någon minut, men oftast handlar det om sekunder. Ett ögonblick när vi verkligen ser på varandra och möts på en helt annan nivå. När någon ser in i mina ögon och ser mig, inte för min identitet, vad jag heter, mitt jobb, var jag kommer ifrån, eller för något annat vi människor har skapat och satt namn på. Utan istället ser mig, bortom allt det där. Ser mig som den jag verkligen är. Som när ett barn för första gången ser en fjäril och stannar upp i stum förundran över dess skönhet och obevekliga rena existens, ser vi varann för första gången. Även om vi kanske känt varandra i år så ser vi nu det som tidigare legat dolt för oss och jag undrar hur jag någonsin tidigare hittat anledning att ta nästa andetag. Förstummade i förundran stannar vi i ögonblicket och vi ser en skymt av den evighet som finns inom oss.
Men så tar stunden slut, smärtorna från förr och morgondagens bekymmer för oss tillbaka, tillbaka till vårt jag. Ensamma igen. Evigheten, det kollektiva nuet, går återigen förlorat och göms i den mörkaste vrå av vårt sinne. Dess minne krossas av vardagens bestyr och människans rationella, intelligenta idioti. Kvar sitter jag, en man som levt de senaste 10 åren med vetskapen om hur smart jag är men som förstår nu, vilken idiot jag är och alltid har varit. Denna nya insikt om min egen och hela mänsklighetens idioti, denna insikt om hur stor min längtan är att känna närvaron av en annan själ och ändå fortsätter jag bygga mina murar och hålla andra utanför. Vilket gör mig till en ännu större idiot, dom andra vet ju iallafall inte vad dom håller på med. Tillfällena uppstår då jag kan nå ut men många gånger låter jag dom passera. Istället fortsätter jag bygga på mitt ego och försvara min identitet ifrån all yttre åverkan med mitt liv som insats. En soldat som kämpar för fel orsak och där mödan alltid kommer att vara förgäves. Den onda cirkeln kommer förenas lika säkert som att vi alla föds för att sedan dö.
Men så plötsligt stöter jag på någon som raserar alla mina murar. Murar som som jag spenderat de senaste åren på att konstruera, försvinner som om de aldrig varit där. Fullständigt nollställd, utan namn, utan kön, utan att ha levt en endaste dag på jorden, ser jag dig för första gången. Du blir och är för evigt fastnaglad i den enda tid som någonsin existerat. Nuet.
Jag tänker att jag samlar på dom där ögonblicken. Små glimtar av nuet. Sekundlånga ögonblick då två jag, blir ett vi. Djupt i dina ögon, i dina andetag bredvid mina, i din obevekliga rena existens, finns dom. Kvar finns bara ögonblick som sedan länge passerat men eftersom dom är eviga, lever dom ännu kvar i mig. Det är inte alltid jag känner deras närvaro men desto mer ögonblick jag samlar desto närmare kommer jag.
Vi är inte menade att vara jag, identiteter. Vi är menade att vara vi.
Fint skriver Markus! <3