(Fortsättning från del 1)
Under några utdragna ögonblick faller jag till synes handlöst. Kroppen har snabbt börjat rotera kring flera axlar samtidigt och jag tappar snart orienteringen i den alltmer okontrollerade rörelsen. Jag virvlar. Det enda som framstår som helt tydligt för mina sinnen är gravitationskraften, som likt en jättelik dammsugare drar mig till sig. Det dånar. Kanske är det suget. Eller fartvinden som fallet åstadkommer. Det har en bedövande inverkan och jag sluter reflexmässigt ögonen.
Jonkman skriver:
Människor i allmänhet har börjat fundera över vad som är deras egentliga personlighet. Många hör begreppen extraversion och introversion och funderar på vem de själva egentligen är. En av mina bekanta fick provläsa utkastet till denna bok. Han sa att han fick något av en identitetskris. Varför blir det så? Hur kan det starkaste draget i vår personlighet vara så otydligt för oss själva? Antagligen för att någon har omformat det åt oss. (s. 19)
Jag tror slikt brukar kallas ögonöppnare. Mina ögon slits i varje fall upp. Tårarna skvalar, av fartvind eller sinnesrörelse vet jag ej. Kanske både och. Men genom dem ser jag en annan värld, en vackrare och mer välkomnande värld än den jag nyss lämnat. Eller kanske har jag bara gått runt med slutna ögon en mycket längre tid än vad jag har förstått? Att ha sett men ändå inte sett. Likt en blind som är fullständigt övertygad om att han kan se?
Jonkman fortsätter:
Många introverta beskriver att det känns som om de alltid bär mask. De har tagit på sig ett invant beteende som gör det lättare att umgås med andra människor. Att spela en roll kan därför märkligt nog vara en hemtam upplevelse för introverta. /…/ En psykolog påstod att den introverta människan har två personligheter: den offentliga och den privata. Det ligger mycket sanning i det. (s. 52)
Så märker jag hur plötsligt att de våldsamma och kaosartade rörelserna börjar formera sig. Armar och ben slutar flaxa omkring som viljelösa löv för en höststorm. I stället sträcks de ut eller böjs där de ska. Huvudet vänds mot färdriktningen. Budskapet sjunker in. Ger mig den tyngdpunkt jag så förtvivlat behöver.
Mina fingrar letar sig upp till ansiktet. Greppar den silkestunna masken och vrider den tillrätta. Så. Nu kan jag åter fokusera och mina ögon scannar snabbt av terrängen som rusar emot mig med ursinnig fart. Letar efter lämpliga nedslagsplatser. Från underarmarna skjuts klibbiga trådar ut. Jag faller inte längre.
Jag dyker…
Bli först med att kommentera