Förlösande om att hata resor

Igår kväll såg jag de fyra första delarna av Sorans krig på SVT Play. Soran tar med mor, far och syster till Kurdistan för att undersöka om han för egen del borde strida eller på annat sätt ställa upp för landet/området mot IS-terrorn. Det blir en hel del resande samt en hel del träffar med släktingar, militärer, auktoriteter och folk på gatan. 

Snart förstår man att det hela är en jobbig upplevelse för Soran. Han sover dåligt på nätterna, och plötsligt säger han något förlösande:

— Jag hatar att resa. Jag vill inte ens resa till Norge. Jag vill inte lämna Sverige.

Jag vet förstås inte om Soran ser sig själv som högkänslig, men för min del känns det som att jag förstår honom mycket väl. Ty, det är något i resandet som nog alltid har dränerat mig. Jag tror det handlar om alla sinnesintryck, i synnerhet vid kollektiva transportsätt. Men även några timmars bilfärd kan vara förödande för energinivån för resten av dagen. Men värst är nog alla de hotellnätter som har genomlidits utan att kunna sova ordentligt, vilka ofta både har föregåtts och efterföljts av ganska intensiva turistdagar i utforskandets tecken. Alla dessa måsten som hör turistresandet till…

Innan jag fann HSP-begreppet och dess innebörder var allt det där en gåta för mig. Efter att jag läst på om HSP har jag provat ett antal olika strategier för att att minska den totala mängden inkommande stimuli till medvetandet. Allt från öronproppar till mantrameditation, samt tillräckligt långa pauser och göra-ingenting-dagar där så är möjligt. Bäst fungerar det när jag har så mycket kontroll som möjligt, vilket dessvärre gör att jag helst undviker att resa kollektivt om det går. Men under alla dessa olika strategier och tekniker finns alltjämt en frustration över sakernas tillstånd, eftersom det inte sällan ställer till det vid resor tillsammans med andra. Valet står då inte sällan mellan att antingen ställa upp på både egna och andras aktivitetsuppslag och då slita ut sig själv på kuppen, eller att behöva förklara att man behöver klämma in ensamtid och ro att bara göra det man själv vill… eller göra ingenting alls… för annars sprängs man. Därför kan valet av resesällskap vara avgörande för hur lyckad man i efterhand tycker att resan har varit…

Så en fråga till dig som är högkänslig: Hur hanterar du det där med resor av olika slag?