Vid Umeå universitet publicerades 2014 en masteruppsats i ämnet specialpedagogik med titeln Det är svårt att vara mig… Om skolelever som kategoriserar sig som högkänsliga. Författare är Nina Eklund Tegar, ordförande i Sveriges förening för högkänsliga.
I studien medverkar totalt åtta barn och ungdomar i åldern 7-19 år i intervjuer. Syftet med studien är att ta reda på
- Hur det kommer sig att de ser sig själva som högkänsliga?
- Vilka svårigheter möter de i skolan och vilken betydelse har dessa för deras lärande och utveckling?
- Vilka faktorer tycker eleverna själva är viktigast för att stärka deras lärande och utveckling?
Resultat
Resultatet visar att dessa elever kategoriserar sig som högkänsliga för att de bättre vill förstå sig själva och sin omvärld. Av andra elever och lärare tilldelas de samtidigt ofta andra etiketter, vilka har en dålig status i dagens höga samhällstempo.
Nu förstår jag varför jag känner som jag gör och varför jag beter mig på sätt som andra inte skulle göra i vissa situationer.
Jag känner mig missförstådd. Det är som om alla tror att jag är en tyst och
blyg person men det är jag inte. Jag har bara inget behov av att stöka runt
och låta. Jag gillar att sitta och läsa och tänka. Och att vara med mina
kompisar.
Jag tror att andra ser mig som ointresserad och nonchalant, kanske i värsta
fall lat för att jag håller mig lite i bakgrunden och avvaktar innan jag pratar.
Jag känner att jag borde ändra mig för att bli som de. Då skulle jag passa in bättre och andra skulle inte tycka att jag var tyst eller konstig. Tror att min självkänsla är låg, det känns inte som om jag duger. Jag känner mig så mycket sämre än jag egentligen är. Och missförstådd.
I klassrummen
Det vanliga klassrummet uppfattas som en stor och stökig lärmiljö, vilket försvårar inlärning och ett socialt samspel utifrån de högkänsliga elevernas behov eftersom de föredrar att interagera med ett fåtal nära klasskompisar i en mindre och lugnare miljö. Det är alltså inte helt lätt för dem att utveckla ett lärande i samspel med vilka andra som helst. Därtill upplever dessa elever en bristande förståelse och kunskap hos lärarna kring elevernas behov. Vissa lärare har gjort en del anpassningar som dock inte är tillräckliga, enligt eleverna.
Det skulle vara små grupper som var speciella och ”kunskapande”. Det
är ofta tråkigt i skolan, lär mig för lite. Jag vill jobba mer och komma längre.
Jag önskar att de satte alla ”kunskapliga” barn i ett rum och sätta extra lärare på de stökiga barnen… Jag skulle vilja att vi fick jobba i mindre grupp för de som ligger före och blir lätt störda. Då skulle jag också slippa få ont huvudet… Det skulle finnas två klasser, en klass som vill arbeta och en som inte vill.
En lugn och mindre stökig miljö skulle öka tryggheten och göra så att de kan koncentrera sig bättre. Därigenom skulle de lära sig mer och på ett mer tillfredsställande sätt kunna interagera och socialisera med andra. Det skulle också bidra till att minska deras behov av återhämtning. En anpassad lärmiljö skulle alltså sannolikt generera ett flertal fördelaktiga konsekvenser, menar Nina Eklund Tegar.
Lärmiljön och utformning av skoluppgifter
De här eleverna har en stor längtan efter att blir fullt ut förstådda och accepterade för den de är. De vill ha uppgifter som är anpassade efter deras ofta höga nivå, de vill att lärarna ska ta vara på deras vilja och potential. De vill utvecklas både kunskapsmässigt och socialt, men det behöver ske på deras villkor. Sammanfattnings visar resultatet att eleverna menar att skolsituationen — hur lärmiljön är organiserad och hur skoluppgifter är utformade — har stor betydelse för deras lärande, vilket också visar sig stå i linje med aktuell pedagogisk teoribildning.
Slutsatser
Känslan av att vara annorlunda
I uppsatsen slår Nina Eklund Tegar bland annat fast att det var i känslan av att vara annorlunda som det startade. De här eleverna beskriver att de började skolan med uppfattningen om att de var lugna, snälla till sin läggning och med en god vilja att lära sig. De, så att säga, kom dit inte som ett oskrivet blad, men väl som ett blad med goda förutsättningar. Det som hände när de kom till skolan för att finna sig tillrätta och hitta ett sätt att lära var att de utsattes för social påverkan – en påverkan i ett sammanhang som de upptäckte att de ibland, eller till och med rätt ofta, fick svårt att hantera.
Att finna sin plats kan vara svårt
Att finna sin plats i ett klassrum med allt vad det innebär och medför kan vara svårt för vem som helst, men de här eleverna tycker att de upplevde större svårigheter än deras klasskamrater. Förutom en känsla av annorlundaskap anser de att de har det kämpigt i skolan. De vet med sig att de inte har några inlärningssvårigheter eftersom de vet att de kan prestera bra. De söker därför förklaring och förståelse för sitt eget beteende och sina egna känslor, samt i bästa fall även en lösning. De känner sig ensamma, annorlunda och missförstådda, vilket troligtvis gör att de söker efter andra i samma situation. De söker således efter en identitet och en social roll i ett specifikt sammanhang. Den frustration de upplever i skolan tar dock lätt överhanden. Uppenbart är att det tär på självkänslan att inte ”riktigt tillhöra klassen”, vilket också troligtvis bäddar för känslan av att annorlundaskapet ökar och kanske till och med att ett utanförskap växer till sig.
Stigmatisering av andra
Vidare framkommer att en annan viktig faktor på vägen mot dessa elevers självkategoriserande med stor sannolikhet är att de först kategoriserats av andra. Detta har enligt deras utsagor uppenbarligen skett och man kan därför säga att de har placerats in i olika fack, stämplats eller blivit till sociala konstruktioner som exempelvis blyg, introvert, konstig, svag, annorlunda eller överkänslig. Detta kan naturligtvis ha en stigmatiserande effekt. Helt uppenbart är i alla fall att det inte är en lätt situation att hantera eftersom alla de medverkande eleverna framhäver att det är oerhört jobbigt och en av dem brister också i gråt under intervjun. Känslan av att vara annorlunda och missförstådd verkar alltså vara befäst hos dem alla och upplevs rent nedbrytande. De menar att både lärare och klasskompisar missförstår dem som att de skulle vara inåtvända och tillbakadragna o.s.v., när det egentligen handlar om att de behöver pausa och återhämta sig eller tänka över ett svar eller kommentar innan de talar eller agerar. Att inte bemötas med förståelse i detta är svårt. I värsta fall kan andras förväntan att de ska vara tysta och tillbakadragna göra att de känner sig så och beter sig så, likt en självuppfyllande profetia.
Lätt att fastna i jobbiga tankar när andra sätter etiketter
Utifrån Elaine Aron menar Nina Eklund Tegar att personer som kategoriserar sig som högkänsliga lättare fastnar i svåra eller jobbiga tankar än andra, vilket kan få konsekvenser så som att de pressar sig till att vara något de inte är eller gör sådant de egentligen inte förmår. En annan forskare, Lisa Mandi Durbach, har kommit fram till liknande resultat i sin forskning om högkänsliga elever. Hon hävdar att de elever som hon har studerat har etiketterats och kategoriserats med exempelvis neuropsykiatriska diagnoser av sina lärare, och att detta har gjorts helt utan grund och beror på ren okunskap hos lärarna om dessa elevers behov. Detta, menar Nina Eklund Tegar, kan få ödesdigra konsekvenser för deras livslånga lärande, då det är svårt att lära och utvecklas om man inte är trygg och mår bra och att deras egna bilder av sig själva, samt andra elevers syn på dem, påverkar hur de mår och presterar i skolan. Felaktiga benämningar skulle kunna ses som sociala konstruktioner, skapade av en okunnig eller oförstående omvärld. Frågan är om behovet att kategorisera sig är ett behov eller istället en mer eller mindre omedveten överlevnadshandling. Att kategorisera sig som högkänslig kan vara en strävan efter en förklaring som också underlättar för skolan att förstå deras behov. Det kan vara ett sätt att motivera anpassningar av exempelvis lärmiljön. Det kan också vara så att det i intervjuelevernas besvikelse ligger en strävan efter ett meningsfullt sammanhang. Istället för att tillhöra ”kollektivet skolan” söker de ett annat sammanhang där de kan känna sig hemma.
Att inte vara den som främst tänker på sig själv
I samhälle och skola är det sociala förmågor som bygger på framåtanda och starkt individfokus som belönas, menar Nina Eklund Tegar. Men de högkänsliga eleverna verkar istället ofta ha ett rikt inre liv med sociala förmågor, t.ex. som att bry sig om sina medmänniskor, vara lyhörda och empatiska. Vidare vittnar de också om att de har en betydelsefull social interaktion med sina nära klasskompisar. De är även skolelever som har idéer kring och strategier för att bättre orka med skolmiljö och skolarbete; det är värdefull kunskap för skolan. Det viktiga är att deras upplevelser existerar och tar sig olika uttryck samt vad skolan kan göra för att underlätta för dessa elever. Alla tycker att de har det är svårt och jobbigt i skolan – man skulle faktiskt kunna säga att de har en sorts överlevnadskompetens. De försöker göra så att det ska bli bra, de kommer med lösningar, är kreativa och sist men inte minst så anpassar de sig — oavsett om det är bra för dem eller inte. Uppenbarligen har de ofta många förmågor som kommer i skymundan av en skola där elever förväntas prestera på ett sätt som inte passar dem.
Svårt att hantera ”gråzonsbarnen”
Ingen har riktigt förstått sig på de så kallade ”gråzonsbarnen”. Ofta har de definierats som att de på något sätt har det svårt i skolan, men utan att uppfylla några diagnoskriterier och alltså inte får någon diagnos. De hamnar lätt mellan stolarna eftersom de inte riktigt kan sättas in i en avgränsad kategori – förutom den diffusa kategorin ”gråzonsbarn” som ingen vet vad de ska göra med. Kanske kan det vara så att de elever som kategoriserar sig som högkänsliga är några av de där ”gråzonsbarnen”? Nina Eklund Tegar menar att det är intressant att fundera över om barn som inte är tydliga i sin framtoning, utan istället lite diffusa och oklara, får mindre hjälp och stöd i skolan. Hade det varit lättare för lärarna om de hade en diagnos eller åtminstone en specifik kategori att relatera till?
Nödvändiga förändringar behöver inte vara stora
Sammanfattningsvis menar Nina Eklund Tegar att man kan se att det inte är några stora och revolutionerande anpassningar de högkänsliga eleverna behöver, bortsett från deras önskan om att alltid få jobba i mindre och lugnare miljöer. Det är inget revolutionerande och kanske skulle det räcka med att dessa anpassningar gjordes i det vanliga klassrummet? Kanske skulle det eliminera elevernas rädsla och oro? Kanske skulle det räcka med ett eget ”trygghetsutrymme” att tillgå vid behov? Nina Eklund Tegar menar att diskussionen borde i större utsträckning handla om vilka olika behov som finns hos Sveriges skolelever och hur man kan anpassa undervisning och lärmiljö utefter dessa behov, istället för att generalisera utifrån en slags ”genomsnittselev”.
Viktigt att lyssna till barnens behov — med diagnos eller utan
Vår omvärld är i ständig rörelse och förändring. Nina Eklund Tegar pekar på att än så länge har vi en existerande norm som i sin tur är en social konstruktion där bara de som anses normala får plats. Forskning visar att normen håller på att krympas i och med att det uppstår fler och fler kategoriseringar. Elevers skyldighet att gå i skolan, samt de ökade kraven på eleverna, skulle kunna ses som orsak till att antalet kategoriseringar och även diagnostiseringar ökar då dessa bland annat är effektiva redskap för att generera mer resurser till skolan. Det är lättare att sätta in hjälp och stöd till något som har ett namn och därmed också anses existera. Att kategorisera sig som högkänslig är en relativt ny företeelse och eftersom det varken ses som en diagnos, störning eller sjukdom är det svårt att avgöra hur skola och samhälle bör se på detta fenomen i framtiden. Det viktiga i sammanhanget, menar Nina Eklund Tegar, är att det finns elever som kategoriserar sig som högkänsliga och att de anser sig ha behov av vissa anpassningar i skolan. Genom sitt kategoriserande har de också funnit en identitet och en social roll de faktiskt anser bidrar till en känsla av lättnad. Avslutningsvis ställs följande fråga i uppsatsen: Hur bör man utifrån kategorin högkänslighet se på den policy om inkludering som gäller i den svenska skolan, nu och i framtiden?
Bli först med att kommentera